15:52

Dagarna bara rusar iväg och det känns som evigheter sen det va vecka 15 och bloggen är fortfarande ouppdaterad. Fy skäms.

Förra veckan var ingen vanligen vecka. Liten fyllde 1 år!

 Blickar tillbaka på det gångna året och konstaterar att lätt har det inte varit alla gånger. Minns när ett av barnen frågade mig om jag tappat rösten för all framtid när den försvann pga för lite sömn. Men trots kolik, borttappad röst, bröstinflammationer från hell, sömnlösa nätter och en konstant känsla av att inte räcka till när man är ensam med fem barn så har jag aldrig, aldrig tvivlat en sekund på att jag inte skulle klarar av det. Istället har jag ibland låst in mig på vessan och gråtit en skvätt.  Efteråt torkat tårarna, sköljt ansiktet med kallt vatten  dragit upp snorn och konstaterat att elämä on.

Men framför allt har det varit ett år med massor av kramar och gos. Syskon som blir alltid lika glada av att se henne. Flera gånger har det slutat med att Milla blivit rädd och börjat gråta när de stått och grälat om vems tur det är att hålla henne. Det kallar jag syskonkärlek.

Visst ska man blicka tillbaka ibland men bilens backspegel är liten och framrutan stor vilket betyder att vi har fokus framåt och är glada och tacksamma över att få ha henne i våra liv.

Träningsmässigt va förra veckan rätt så bra . Ja jag va t.o.m så uttråkad en dag så att jag ställde mig både morgon och kväll på löpmattan. Kontrasten från att ha haft fem barn en vecka  till att plötsligt "bara" ha ett barn  ger en lite mera fritid och den tiden spenderar jag gärna tillsammans med Jax på löpmattan. 

Ha en bra fortsättning på veckan!

14:52

Hade planerat ett långt blogginlägg eftersom det hände rätt så mycket förra veckan men ikväll såg jag något som fick min blogg att kännas ytlig och onödig. Vad är nu vaknätter, tidiga väckningar och ett berg av smutsiga kläder att odla energi på när vi får vara friska och må bra.

Känner mig  just nu som en rutten medmänniska när nyheterna visar bilder på krigsdrabbade människor och jag väljer att byta kanal för att det gör för ont att se. Barn svälter och tvingas fly och själv lägger jag energi på att irritera mig över att vi är trångbodda. Skämmas ska jag.  Och det gör jag.

För att inlägget inte ska bli allt för deppigt och mörkt så ska jag dela med mig av förra veckans två bästa händelser:

Maya som  fyllde 13 år. Innerligt tacksam och stolt  över att få vara hennes mamma.

Att Milla valde att ta sina första staplande steg på min lediga dag. Magiskt.

Trevlig fortsättning på veckan och ta hand om varandra!

13:52

Riktigt skönt med en super kort arbetsvecka tack vare påsken. Fredagar har jag ju alltid ledigt så det blev bara tre jobbdagar denna vecka. Har valt att betala för heldagsvård för Milla för att kunna ha henne hos dagmamman när det riktigt behövs, som i fredags. Tycker att de hör till de mänskliga rättigheterna att få åka barnfri till tandläkaren så liten fick fara till dagmamman medans jag låg och pinande mig i tandläkarstolen. Löjligt att ha tandläkarskräck i 36 års ålder men minkäs teet.

Med bedövad mun plockade jag upp en efter en och vi for på café och matinköp.  Smålog lite åt gossens mössa som han stickat i skolan. Tycker att den liknar en karamell. Han berättade att fröken sagt att om man inte lämnar in sitt handarbete för utställning så använder man den.  Här kommer bildbevis på att han verkligen använt den flitigt.

Vi har som princip att man äter inte med mössan på men här gjorde vi ett undantag eftersom här snackar vi bad hairday X100 så jag sa att det är helt ok att den är på denna gång.

Trots helg så var vi i farten redan kl.06 igår om morgonen. Liten skulle föras till pappa och vi andra packade väskan och körde till Vasa. Kunde ha stannat och pussat den första 100 skylten som kom emot mig, tacka vet jag sommarhastigheter.

Resan till Vasa var inte onödig eftersom vi fick meddelande igår om att Mati vann boxningsmatchen. Grattis Mati och hoppas syrran att du hade en trevlig kväll. Romeo och Nico har varit alldeles underbara och vädret igår var perfekt. Men just nu känner jag mig som värsta skurken när jag hörde att Milla skrikit hemma och vaknat ca 100 ggr inatt medans nanny Kajsa fått sova ostört  hela natten.  Vem vet, kanske det var meningen att det var min tur att få sova ut.

Nu ska vi klä på oss åka iväg till den stora parken som barnen väntat på att få fara till. Hoppas, hopps att regnet håller sig borta för denna slarviga mamma tänkte inte en gång på att packa ner regnkläderna men ingen dör väl av en blöito eller två.