Förra veckan var ingen vanligen vecka. Liten fyllde 1 år!
Blickar tillbaka på det gångna året och konstaterar att lätt har det inte varit alla gånger. Minns när ett av barnen frågade mig om jag tappat rösten för all framtid när den försvann pga för lite sömn. Men trots kolik, borttappad röst, bröstinflammationer från hell, sömnlösa nätter och en konstant känsla av att inte räcka till när man är ensam med fem barn så har jag aldrig, aldrig tvivlat en sekund på att jag inte skulle klarar av det. Istället har jag ibland låst in mig på vessan och gråtit en skvätt. Efteråt torkat tårarna, sköljt ansiktet med kallt vatten dragit upp snorn och konstaterat att elämä on.
Men framför allt har det varit ett år med massor av kramar och gos. Syskon som blir alltid lika glada av att se henne. Flera gånger har det slutat med att Milla blivit rädd och börjat gråta när de stått och grälat om vems tur det är att hålla henne. Det kallar jag syskonkärlek.
Visst ska man blicka tillbaka ibland men bilens backspegel är liten och framrutan stor vilket betyder att vi har fokus framåt och är glada och tacksamma över att få ha henne i våra liv.
Träningsmässigt va förra veckan rätt så bra . Ja jag va t.o.m så uttråkad en dag så att jag ställde mig både morgon och kväll på löpmattan. Kontrasten från att ha haft fem barn en vecka till att plötsligt "bara" ha ett barn ger en lite mera fritid och den tiden spenderar jag gärna tillsammans med Jax på löpmattan.
Ha en bra fortsättning på veckan!
<3 ja lyfter no på hatten åt dej! Du är duktig du!!
SvaraRadera