Början av veckan gick till att jobba, jobba och jobba. Hade lust att gråta av lycka när jag på torsdag kväll hade bilen ny servad och färdigt packad redan kl.22.30, inte alls likt mig.
På fredag förmiddag vinkade jag hej då åt Milla och hennes farmor och plockade upp ivriga barn och vi var redo att åka iväg. I rättvisans namn nollades trippmätaren eftersom vi räknat ut att de tre äldsta barnen får alla sitta 156 kilometer i framsätet för att undvika världskrig och mammas mentala hälsa.
I Uleåborg började solen skina och vi anlände till ett soligt och rätt så varmt Ruka på kvällen.
Vi bodde bredvid liften så när vi på lördag morgon tittade ut genom fönstret och såg att ankarliften var igång klädde vi med fart på oss och begav oss ut. Redan efter några trappsteg så kände jag hur svetten rann. Ordentligt med plusgrader och toppahousut är ingen lyckad kombo. När gossens skidskor var dessutom för stora för skidorna så att jag hamna att trappa upp för trapporna in i lägenheten igen och ner med de nya skorna så hade jag säkert svettats bort ett kilo av kroppsvikten.
När vi tull slut kom oss i backen och äntligen fick börja åka så var det bara för underbart. Vädret var verkligen på vår sida. Backarna lite väl sörjiga enligt barnen men som gjorda för tanter som mig. Och när vi rände i en rad där i skogen i en lite väl hög fart och solen värmde kinderna så just där och då var hjärtat varmt av just den stunden.
I två dagar åkte vi så att det stod härliga till. Tacksam över att vädret var på vår sida och underbart att de fyra äldsta blivit så stora att vi alla kan åka slalom tillsammans.
Tror bestämt att det får bli en tradition att vappen firas i fortsättningen i Lappland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar