När jag rätt så sliten anlände klockan 21 till ett soligt Åbo med träningskläderna nerpackade i väskan så hade jag tänkt fara ut på en kvällslänk. Tog en titt i spegeln och mötte ett trött ansikte. Fem timmars nattsömn med flera väckningar däremellan pga en snorig Milla hade satt spår. Med 800 kilometer bakom ratten och 13 timmar i farten insåg jag rätt så snabbt att det sista min kropp behövde var ansträngning så jag bäddade istället ner mig under täcket. Innan jag somnade ställde jag väckning lite tidigare för att kunna fara ut på morgonlänk .
Ni vet ju hur instaflödet ibland ser ut. Massor av bilder på pigga, fräscha människor som springer en mil innan de åker på jobb. Ja vitut säger jag. Kände mig dö färdig när klockan ringde och fortsatte att sova. Det va den länken.
Under dagen kom jag fram till att varför skulle jag lägga min tid på att träna i Åbo när jag kan göra det hemma tillsammans med barnen. Funderade ut vad jag gärna skulle göra oftare men inte har möjlighet till och kom rätt så snabbt fram till att få läsa i lugn och ro skulle jag gärna göra oftare men med en 1-åring är det näst intill omöjligt och när barnen somnat så är jag oftast så trött att ögonlocken far fast efter några rader.
Glad i hågen traskade jag ner till butiken. Köpte mig en lite smått och gott. Tog en titt på Millas fammos bokurval och hittade en intressant bok och lag mig i vågrätt läge och läste i timmar.
När jag på torsdag kväll kom hem och fick frågan om jag sprungit mycket i Åbo så svarade jag 100 kilometer. Kände mig lika nöjd som efter att jag sprungit långt med att ha lyssnat på kroppen och låtit den vila när tillfälle fanns. Hyvä minä!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar